Vårt badrum med i Strömsö

Det finlandssvenska inredningsprogrammet Strömsö ringde en dag och ville göra ett besök i vårt badrum. Eftersom vi har konstaterat att det är det bästa sättet att få uppstädat huset tackade vi ja. Eller jag tackade ja, för att sedan konstatera att jag inte hade tid att vara hemma när visiten skulle avläggas. Så Jenk fick med långa tänder ta över filmrollen, men det klarade han galant.

Det andra badrummet som ni ser i Strömsö är våra goda vänner Petra och Tomas badrum. Vi visste faktiskt inte om varandras medverkan innan vi såg programmet, ha ha. Petra drev tidigare bloggen Signes hus. 

Vill ni titta på tv-klippet hittar ni det här. Spola fram till ca 20.50 så kommer först Petra i bild och sedan Jenk. Det kan hända att klippet inte fungerar i Sverige, men å andra sidan ligger jag på en svensk soffa när jag skriver det här och det funkar ju ...

En helt underbar blogg

Det var länge sedan jag tipsade om bloggar. Anledningen till det är att jag tillbringar så lite tid framför datorn nu för tiden. Jag tror att timtals av bokskriverier har gjort mig lite skärmallergisk faktiskt.

Men så stötte jag på en helt underbar blogg som jag bara var tvungen att dela med mig av. Har du inte läst bloggen Odlingsboken tycker jag du skall ta dig en titt.

Man blir ju bara så glad.

En färsk tomat varje dag

Ni kanske minns att jag ifjol höstas stoppade en hel drös med mogna tomater i frysen. Nu kan man undra om de ligger där än, eller om de har kommit till användning.

Jo, jo. En tomat per dagen slinker ner i min morgonsmoothie. Den behöver inte tinas upp utan plums ner med den bara. Tomaten ger en söt och god smak och jag inbillar mig att alla nyttigheter finns kvar sedan sommaren.

Det går även att använda dem i grytor, men det är nog i smoothien de enligt mig lämpar sig bäst. Jag kommer absolut att fortsätta med detta enkla sätt att förvara tomater. Så nu vet ni det.

Maria läser: Herbariet

För ungefär ett år sedan hade jag förmånen att på mässan nordiska trädgårdar lyssna på Elin Unnes. Det var minsann en upplevelse. Elin pratar och pratar och pratar. Hennes tankar sticker iväg till höger för att i ilfart rusa till vänster, ta ett hastigt stopp och sedan återigen galoppera och stanna en stund i mitten. Ändå är det inte tungt att höra på henne. Det är ett äventyr.

Hennes bok Herbariet är inte ny. Den utkom ifjol, men jag har inte haft möjlighet att läsa den före nu. Och till min förtjusning är den väldigt lik föreläsar-Elin. Man vet riktigt aldrig vad som väntar på nästa sida.

Boken handlar om ätbara växter och hur de kan användas i mat, till medicin och i magiska riter. Det finns en klar struktur i boken, men ändå är det en skön känsla av huller om buller. Elin har många egna funderingar, vilka är väldigt underhållande. Boken innehåller en hel drös kunskap och man kan ta till sig boken på många plan - Ett praktiskt, ett historisk, ett vetenskaplig och ett flummigt.

Boken är egentligen rätt ful. Svart och dyster, med ett rött streck på varje sida som jag inte riktigt förstår varför det är där. Men jag ser bilderna på ett annat sätt och då blir de magiska. På sin föreläsning berättade nämligen Elin att de testat att fotografera växternas aura och att det är den man ser på bilderna. Det här minns jag inte att jag läste någonstans i boken, men när man vet det ger det verkligen ett mervärde till bilderna.

Herbariet är en bok som jag egentligen inte riktigt vet vad jag skall göra av efter att jag har läst den, men jag är jätteglad att jag läste den. Den fick mig att fnittra inombords och för mig är det högsta betyg. Klart läsvärd!

En stor fet bluff

Som jag skrev om för en tid sedan har min bok Självhushållning i praktiken haft finlandspremiär under titeln Unelma omavaraisuudesta. Det här medför ett visst intresse från finsk media och förra veckan gjordes två intervjuer för finska tidningar.

-Vad roligt! utbrister de flesta. Och jo, visst. Men ändå sitter jag och känner mig som en stor fet bluff. För media vill ju måla upp bilden av den självhushållare jag inte längre är. Typ ...

på morgonen vaknar Maria sent. Hon har inget jobb som hon måste stressa iväg till. Hon går ut och matar sina tio hönor samtidigt som hon plockar in äggen till morgonfrukosten. Äggen avnjuter hon tillsammans med ett glas egenpressad äppelmust och en kopp varm honungsvatten med honung från egna bin. 

För sex år sedan kanske det där skulle ha stämt in till en viss del, men inte längre. Jag har blivit en stor fet bluff. Jag har börjat jobba! Och nu skall jag berätta varför. Det är inte för att jag blev tvungen, det är inte för att jag inte längre stod ut hemma, det är inte för att Jenk tvingade mig och det är inte för att jag kände mig påtvingad samhällets normer. Nej, jag blev nyfiken.

En novemberkväll när jag satt och tittade på "Bonde söker fru" fick jag helt oväntat ett sms där det stod "vill du vikariera i ekonomi på högstadiet, 10 h i veckan?". För det första tycker jag det är spännande när livet hoppar till och för det andra har jag alltid trott att högstadiet var den sista platsen jag skulle klara av att befinna mig på, vilket gjorde att jag några minuter senare svarade "varför inte".

Och döm om min förvåning när jag trivdes jättebra, när eleverna får mig att skratta varje dag (och jo, ibland sucka högt inombords) och när varje ny sak jag får lära ut ger mig hjärnkickar för hur jag skall fixa det på bästa möjliga sätt. Så tre veckor blev nio veckor, som blev en hel vårtermin, som blir ? Man kan bara konstatera, jag har börjat jobba.

Och därför sitter jag och känner mig som en självhushållningsbluff.

MEN ... Det jag försöker förklara är att självhushållningen inte slutar, den bara ändras. Vi fortsätter för att vi mår bra och för att naturen mår bra. Vi fortsätter för att vi kan leva billigare och sätta pengar på sådant vi hellre vill sätta pengar på än till exempel fabrikstillverkad mat. Ibland hinner jag inte och då köper jag bröd i affären. Jag mal inte allt mitt mjöl själv och bakar allt bröd vi äter i familjen, som tidningarna så fint vill påpeka. Jag gör det för det mesta, men inte alltid.

Tiden då? Medvetenheten? Det som jag så vackert pratat om när jag jobbat mindre och levt på mer (som lärare jobbar man ju mer och lever på ännu mindre känns det som). Jo, även här har självhushållningen en stor inverkan. För jag känner att jag jobbar för att jag vill, för att jag tycker det är roligt och för att det just nu ger mig en stor tillfredsställelse. Jag jobbar inte för att jag är tvungen. Och där, har självhushållningen gett mig en stor trygghet. Jag vet att när jag inte längre vill, då slutar jag och då har jag förmågan att leva väldigt billigt om jag så vill. Jag är inte en lärare. Jag är inte en självhushållare. Jag är Maria. Och just nu jobbar jag.

Keine Schprengenticken

Klumpen som jag fick av min pappa, var nog ingen sprängticka. Efter rådet att såga itu den såg den ut så här. Vad det är vet jag inte, men ibland räcker det med att veta vad det inte är.

Tack alla ni som skickat beskrivningar och bilder. Livet fortsätter.

Sprängticka?

Min pappa kom hem med denna klump för några dagar sedan. Han hade fällt en björk och tagit tillvara klumpen till mig. -Jag tänkte att det kanske var en sådan där sprängticka (chaga), sade han. Och nu undrar jag om jag har någon bloggläsare som månne vet om det är så.

Jag har sett gamla sprängtickor och tycker själv att denna är rätt ljus, men kanske det beror på att den inte verkar vara så gammal. Så färgen kanske inte talar för sprängticka, men nog konsistensen, eftersom den liknar en grov tallstam. Svamplagret är kanske 5 cm och storleken på klumpen är kanske 15 cm i diameter. Bohemian Maggie har visserligen i sin blogg beskrivit hur man vet om klumpen man hittar är en chaga, men jag är ändå rätt osäker. Finns det månne andra tickor som ser likadana ut som är farliga att använda?

För er som inte vet vad en sprängticka är kan jag berätta att den sägs vara kungen av medicinalsvampar och bota så gott som allt. Vill du läsa mer om sprängticka kan du läsa här och här. I den senare länken kan du även läsa om hur den används.

Unelma omavaraisuudesta

Terve, terve! Nu finns min senaste bok om självförsörjning även på finska. Den heter Unelma omavaraisuudesta och har en lite annan pärmbild. Men annars är den exakt likadan. Tror jag. Jag har inte orkat läsa genom den så helt hundra kan jag inte vara : )

Det jag emellertid tycker mycket mer om med den här versionen är att texten på baksidan och i "bokhandeln" känns så mycket mer jag. Konstigt nog så är det marknadsföringsavdelningen som skriver texten till pärmens baksida (eller åtminstone i det här fallet) och i den svenska versionen kände jag att nja ... Det låter onekligen lite väl präktigt att vi hoppade av konsumtionshetsen och skaffade oss en liten gård i Österbotten. Så var det ju egentligen inte. Vi köpte oss en gård, konsumerade som tok ända tills inte det kändes kul längre och då började vi tänka på andra alternativ. Men det kanske inte säljer lika bra.

Testar att så morötter i februari

Det är inte så att jag aldrig har hört talas om höstsådd av morötter. Det är snarare det att varje höst, när morötterna kunde sås, är jag så trött på att odla så jag helt enkelt inte orkar pilla ner det minsta frö. Därav den oöppnade påsen med vintersallat som säkert har fyra år på nacken.

Men så var jag på föreläsning med Sara från Skillnadens trädgård och hon pillar ju ner frön året om. I mars har jag för mig att hon brukar vinterså morötter och då tänkte jag att jag minsann sår mina morötter i FEBRUARI.

Denna odlingslåda använde jag till min broccoli ifjol så den får duga. Dit med jord så att fröna inte halkar omkring på snö och is, platta till, strö på fröna, på med mera jord och platta till. Nu tänker jag glömma bort de här en stund och se vad som händer. Kan Sara så kan väl jag liksom.